Att svensk grisproduktion befinner sig i kris har väl knappast undgått någon. Med jämna mellanrum kommer det rapporter om grisbönder som tvingas sälja till underpriser eller helt enkelt lägger ner sin produktion. Många grisbönder har åsikter om vad som bör göras, men få vill uttala sig i media av rädsla för att djurskyddsaktivister ska sabotera deras verksamhet. Något som lägger sten på redan tung börda. Av just den anledningen vill grisbonden i den här artikeln vara anonym. Jag kallar honom helt enkelt Sven Svensson. Han har arbetat med grisar i 30 år och har hela kedjan hemma på sin gård. Från smågrisar till färdiga slaktsvin.

Enligt Sven är det smågrisbönderna som farit mest illa hittills i den pågående griskrisen. Alltså de bönder som föder upp grisar som sedan, när de väger omkring 30 kilo, säljs vidare till slaktsvinstallar.

– Som det sett ut det senaste året är det knappt någon som vågar köpa, så man säljer till underpriser och går back på varenda gris.

Betalningen för grisarna vid slakt ser ungefär likadan i ut i Danmark som Sverige. Skillnaden är att de svenska bönderna har mycket högre produktionskostnader eftersom de svenska djurskyddslagarna kräver en helt annan djurhållning.

– En grisningsbox i Danmark till exempel, behöver inte vara större än fyra kvadrat meter, medan den i Sverige måste vara sex kvadratmeter. Det medför att vi måste bygga större anläggningar för samma antal grisar vilket självklart ger högre kostnader per producerad gris.

I Danmark är det också tillåtet med så kallad spalt i hela boken. Det vill säga ett slags gallergolv i betong. Spalten gör att gödsel och urin faller ner i en gödselkällare och med andra ord inte kräver manuell mockning. Manuell mockning kräver förstås högre personaltäthet som genererar högre kostnader.

– Dessutom använder man strö i boxarna i väldigt begränsad utsträckning i Danmark och Europa. Hos slaktsvin ser man det mycket sällan, säger Sven.

Helspalt och gödselkällare innebär en kraftigt försämrad miljö för grisarna. De hälsoproblem problem grisarna möter löser man med medicinering, enligt Sven.

– För 30 år var antibiotika i smågrisfodret standard även i Sverige. Så är det inte längre utan svenska grisbönder måste helt enkelt skapa en så bra miljö för grisarna att de kan leva utan antibiotika och annan medicinering. Sedan ett antal år tillbaka ser man i Europa konsekvenserna av antibiotikaanvändningen. Antibiotikaresistensen breder ut sig och sjukdomar som lunginflammation och halsfluss kan bli livshotande igen.

De lägre kraven på golvyta i Danmark och övriga Europa medför mer stress för grisarna. Stressen leder ofta till att grisarna biter på varandra, därför kuperas svansen på rutin i EU. I Danmark är det dock förbjudet.

– Kupering är tillåtet vid behov i Danmark och som verkligheten ser ut finns tyvärr behovet ofta. I Sverige är kupering förbjudet och förekommer inte alls. Våra grisar har knorr på svansen och det är ett signum för Sverige. Våra grisar mår bra, säger Sven.

Fixering av suggor är ytterligare en stor skillnad mellan svensk, dansk och europeisk grisproduktion. Att fixera en sugga innebär att stänga in henne i spilta, så trång att hon inte kan vända sig. Det enda hon kan göra är att ligga eller stå. Syftet är att hindra henne från att ligga ihjäl griskultingarna. Detta är inte tillåtet i Sverige idag. Istället har man en lösning i grisningsboxen med en stång som löper på boxens innerväggar som hindrar suggan från att komma ända in till väggen. På så vis finns det alltid utrymme mellan suggan och väggen.

– I Danmark och Europa fixerar man suggan också under och efter betäckning eftersom man på det viset ökar chanserna till att suggan får fler kultingar, säger Sven.

För att griskultingen ska få ett bra grundskydd behöver den, som alla andra djur, dia. I det fallet har Sverige och Danmark likvärdiga regler, dock med skillnaden att praxis är femveckor i Sverige. Alltså en vecka längre än minimikravet på fyra veckor. I övriga EU är kravet tre veckor.

– Att dra ner på ditiden är ett sätt att öka produktionen, säger Sven. På så vis kan man betäcka suggan igen lite snabbare än om hon skulle ge di i fem veckor. Tre veckors digivning brukar medföra problem och det löser man med antibiotika.

En annan aspekt på skillnaderna i grisproduktionen är, enligt Sven, den ständigt pågående salmonellabekämpningen i Sverige.

– Vi är salmonellafria i Sverige idag. Konsekvenserna av salmonella, i till exempel Danmark, beräknas kosta omkring 1,5 miljarder varje år. I Sverige har vi mycket hårda krav på oss om en anläggning skulle drabbas. Då ska hela besättningen avlivas och lokalerna saneras. I Danmark och övriga Europa gör man inget åt anläggningar där man konstaterat smitta. Ska man importera grisar till Sverige så tas individuella salmonella prov på varje gris. Hittar man smitta hos en enda så måste alla avlivas och destrueras. Det innebär enorma kostnader, men det är priset vi betalar för ett salmonellafritt Sverige. I slutända sparar samhället stora pengar på de restriktiva regler bland annat vi grisbönder arbetar efter.

På 1980-talet fanns det omkring fyra miljoner grisar i Sverige. I dag finns det i runda slängar två och en halv miljoner grisar. Detta trots att svensken ökat sin köttkonsumtion rejält.

– EU innebär fri konkurrens för alla, men för oss är den inte fri eftersom vi lever under helt andra lagar och regler, säger Sven. Vi konkurrerar helt enkelt inte på lika villkor. Många konsumenter tittar bara på prislappen i butiken och bryr sig inte om vad det är de köper. Det är viktigare att få pengar över till att köpa den plattaste platt-TV:n. Man kan betala 15 kronor litern för bensin och köra på som vanligt, men vill inte betala för bra mat.

Hur länge den svenska grisbranschen kan överleva under rådande omständigheter vågar inte Sven Svensson gissa på.

– Jag tror att alla som arbetar i branschen självfallet har funderat på hur länge till man orkar. Det finns nog ingen idag som gör vinst på sina grisar.

Om den svenska grisbranschen skulle försvinna, skulle även andra dras med i fallet, enligt Sven.

– Det är en jätteapparat kring grisbranschen. Vi har hela livsmedelsindustrin, slakterier, foderleverantörer och så vidare som skulle påverkas negativt. Grisbranschen hjälper till att hålla landsbygden levande på många sätt. Det handlar till exempel om växtodling och om att kunna föra näring tillbaka till marken på ett vettigt sätt. Livsmedel kommer vi alltid att behöva och har vi egen produktion har vi också en bättre kontroll över maten med tanke på salmonella och andra risker.

Det är inte många mer kronor per kilo som behövs för att rädda situationen, enligt Sven. Två kronor mer skulle göra stor skillnad. Vad det skulle innebära i ökad kostnad för konsumenterna handlar, enligt Sven, om kanske tio kronor. Men håller marknaden för det när svenskt fläskkött redan idag är nästan dubbelt så dyrt som till exempel danskt?

– Det finns en intressant aspekt i det, säger Sven. De danska grisbönderna får inte mycket mer betalt för sitt kött än vad vi får för vårt. Ändå är det svenska köttet så mycket dyrare i butiken. Vem tar de pengarna? Det hade varit intressant att se vilka påslag butikerna gör på svenskt respektive danskt fläskkött, för trots allt har många konsumenter vaknat och vill köpa bra kött som kommer från en vettig djuruppfödning.