1995 lämnar Peter och Monica Lindblom Kanarieöarna i november, strax efter att orkansäsongen är över. Målet är Venezuela och seglatsen beräknas ta tre veckor utan möjlighet att kommunicera med omvärlden.

– Då hade vi ingen kortvågsradio, så vår dotter var väldigt orolig för oss innan vi kunde meddela oss att allt hade gått bra, säger Monica Lindblom.

Överfarten förbereds noga. Vatten och mat ska bunkaras för att räcka i sex veckor.

– Man måste ha marginaler i fall det händer något, säger Peter Lindblom.

Första resan varar ett år och paret har knappt hunnit innanför dörren förrän de bestämmer sig för att göra om den. Peter som varit tjänstledig ett år återgår till sin tjänst som skolledare på Vuxenutbildningen Lidköping och Monica får tillbaka sitt jobb eftersom konjunkturen vänt uppåt igen.

– Vi bestämde oss för att dra ner på alla kostnader och spara pengar under några år för att kunna göra en längre resa, säger Peter Lindblom. 2001 sa vi upp oss från våra jobb och världen låg öppen...

Ännu en gång seglar de ner till Kanarieöarna för att vänta ut orkansäsongen. Den här gången väntar de dock tills julen passerat så att barnen kan komma ner och fira julen tillsammans med dem.

– Under de månader man ligger i hamn lär man känna många andra som har samma planer och man laddar upp tillsammans, säger Monica. Flera av de vi lärde känna där träffade vi senare på andra sidan Atlanten.

Att bunkra mat för sex veckor när man har ett kylskåp stort som en kylbag innebär en meny bestående av konserver och torr mat.

– Veckan före avfärd köpte vi frukt och grönsaker som går att lagra ett tag, men man måste tänka helt annorlunda. Vi hade alltid en fiskelina efter båten, så vi åt fisk fem dagar i veckan, men man kan inte räkna med att man får någon fisk, säger Monica.

Ungefär fem liter vatten per dygn får Monica och Peter förbruka, inklusive matlagning och tvätt, om vattnet ska räcka hela överfarten.

– Vi diskade i saltvatten och sköljde i sötvatten och samma gällde när vi tvättade oss, säger Monica. Men ibland kom det regnskurar som var så kraftiga att vi kunde se dem på radarn i förväg och då passade vi på att samla vatten så att vi fick lite nytta av regnet.

Monicas och Peters båt Bottin är nio och en halv meter lång. Ganska liten jämfört med många båtar som gör långseglingar, enligt Peter.

– Nu mera är båtarna mycket större och har generator som driver riktig kyl och frys och ofta har de en avsaltningsanläggning så att de inte behöver bunkra vatten på det sättet som vi gjorde. Det är som att sjösätta ett mindre hus. Vi flyttade från en stor villa till två och en halv kvadratmeter, säger Peter och tillägger att det finns en viss risk med att förlita sig på maskiner som kan slås ut av till exempel ett åsknedslag.

Att segla över Atlanten innebär oftast att man seglar dygnet runt eftersom det är omkring 5 000 meter djupt och man således inte kan ankra.

– Vi jobbade i tretimmarsskift dygnet runt, säger Monica. Många frågar vad vi sysselsatte oss med på dagarna, men det handlade mest om att sova när man inte seglade.

Både Peter och Monica medger att det är påfrestande att hålla ett sådant tempo under tre veckor och de rekommenderar att man verkligen känner varandra innan man ger sig så på något sådant.

– Vi har träffat på båtar där två familjer slagit sig ihop för att göra en långsegling tillsammans eftersom de är så goda vänner. De kommer aldrig längre än till Tyskland för de känner inte varandra tillräckligt väl. När man ska klämma ihop sig i små utrymmen dygnet runt då måste man känna varandra.

Efter två år seglats i Sydamerika nås Peter och Monica av nyheten att de ska bli morföräldrar. De seglar båten till USA och tar därifrån flyget hem till Sverige för att vara med på dopet.

– Vi insåg att nu skulle livet bli annorlunda. Vi ville ju vara med från början i vårt barnbarns liv så vi la ner planerna på att segla jorden runt, säger Peter.

Istället satte de segel mot Medelhavet igen efter två månader hemma i Sverige. En resa som inte är lika behaglig som att segla åt andra hållet.

– Dels seglar man mot kallare klimat och dels kan medvinden lysa med sin frånvaro flera dagar i sträck, säger Peter.

Efter två år i Medelhavet väljer de att gå via Europas kanaler och floder hem till Vänern.

– Det är ett stort äventyr att resa genom Europa på det sättet, säger Monica. Varenda meter av kanalerna är intressant att se.

Monica och Peter har behållit Bottin efter hemkomsten och Peter har förevigat deras resor genom två böcker. 2008 skrev han första boken Lite flyt måste man ha - brev från en liten segelbåt. Boken gavs ut av Norstedts och i höstas var det dags för fortsättningen Smällar man får ta! Vågstycken från Medelhavet  och Europas kanaler.

Blir det fler böcker?

– Det vet man aldrig. Det är sånt man inte ska säga förrän den i så fall ligger på bokdiskarna.