För Nils-Erik Stjerna och Andreas Falks del var expeditionen till Grönland i höstas den tredje i ordningen. 2007 reste de dit tillsammans med Fredrik Berlin för första gången och 2009 återvände de, då i sällskap med Pär-Axel Stjerna. Målet 2009 var att ta sig med gummibåtar till den hajfensliknande klippformationen många mil in i fjorden Scoresby sund på Grönlands östsida. Världens längsta och djupaste fjord. 35 mil lång och 1 500 meter djup.

– De första 20 milen reste vi med en större båt in i fjorden och det var efter ungefär efter 20 mil som isbergen började dyka upp. Det är väldigt lockande att köra nära dessa fantastiska isformationer, men det gäller att hålla avstånd eftersom de när som helst kan kollapsa, säger Nils-Erik Stjerna. 

Det skulle inte dröja länge förrän expeditionen blev varse vad ett kollapsat isberg kan orsaka.

– Vi hade precis gått i land på en ö för att slå läger för natten när vi hörde ett fruktansvärt muller. Ett av isbergen vi tidigare passerat kollapsade och strax ser vi hur vattnet drar sig tillbaka från stranden.

Alla i sällskapet förstod genast vad det innebar och Fredrik Berlin rusar ner till stranden för att rädda båtarna. Han hinner dock inte långt för än den första vågen rusar in. Han kastar sig i en av båtarna och håller sig fast så gott han kan. Båtarna kastas mot klipporna och de stora stenbumlingarna på stranden. Har far runt som en vante medan båten gång på gång slår emot stenar och klippor. Ytterligare två vågor slår in över stranden innan fjorden stillnar igen.

– Vad som hade hänt om Fredrik fallit i vattnet vill man inte ens tänka på, säger Nils-Erik Stjerna.

Trots att vågorna gång på gång farit mot klipporna blev skadorna inte värre än att det gick att reparera och expeditionen kunde fortsätta som planerat. Men till den hajfensformade klippan tog man sig inte.

– När vi närmar oss börjar vattnet frysa till och när vi vid ett tillfälle blev tvungna att hugga oss loss med isyxan då vi frusit fast insåg vi att resan var över för den här gången.

Tillbaka i byn har de en dag över och köper en karta i den (enda) butiken.  På den finns ett outforskat område utmärkt. Resan som ska äga rum hösten 2011 börjar genast planeras...

I september 2011 återvänder Nils-Erik Stjerna och Andreas Falk till grönland. Den här gången har de sällskap av Christoffer Hansson och Johan Hårsmar och planen är att vandra omkring 15 mil till det, enligt kartan, outforskade området. Med sig har de 160 kilo packning fördelat i ryggsäckar och två kärror de drar efter sig.

– Första kvällen var väldigt spännande. Vi visste att det inte fanns en enda människa på 25 mils avstånd och vi såg både polarhare och myskoxe, säger Johan Falk. Det är en oerhörd känsla att befinna sig där.

Två och två arbetar de varje gång de slår läger. Två som lagar mat och diskar och två som reser tält och sätter upp isbjörnslarmet. Redan andra natten går larmet igång.

– Vi hade vapen med oss för att försvara oss, men många djur kan man skrämma iväg bara genom att föra oväsen, säger Nils-Erik Stjerna.

Det var dock ingen isbjörn som satt igång larmet utan en myskoxe som förskrämd snabbt försvann från platsen.

Varje dagsetapp varade åtta nio timmar och dagligen såg de myskoxar och polarharar som var märkligt orädda. Terrängen varierar enormt. Allt från slät mark till områden med stenbumlingar huller om buller. Och glaciärer...

– Varje dag handlade om att göra vägval där det ibland var att välja mellan pest eller kolera, säger Andreas Falk. Det var farligt att gå för nära sluttningarna där det ofta rasade sten och is samtidigt som vi på ett ställe till exempel stötte på mark som var så vattensjuk och man sjönk direkt. Det var helt omöjligt att med ögat avhöra vart man kunde gå eller inte.

Fjorton mil vandrar de sammantaget under tio dagar innan de kommer till målet - det outforskade området. Där kontaktar de piloten som ska hämta dem med helikopter.

– Det var ganska skönt att höra ljudet av helikoptern när den kom, men samtidigt lite sorgligt. Äventyret var slut, säger Andreas Falk.

En och en halv timma tar flygturen tillbaka till byn. Där har byborna just skjutit två vikvalar som ska styckas.

– En val räcker i ungefär en månad i byn, säger Nils - Erik Stjerna. Det är bara grönländarna och vissa folk i Ryssland som har tillåtelse att jaga vikvalen fortfarande, så det var inget konstigt.

Nils-Erik Stjerna berättar att grönländarna skär små bitar och stjärtfenan som de tuggar på.

– De säger att det är mycket c-vitamin i just stjärtfenan. Vi fick några smakbitar och det var...segt.

Någon ny expedition är inte planerad i dagsläget, men det är inte omöjligt att det blir Grönland igen. Det småvuxna folkslaget som legenderna berättar om fick de ju aldrig syn på...