– Det är tyvärr fel generation som drabbas av esternas hämnd, säger Roland Målare, musiker, konstnär och skeppare på missionsbåten Sally Stout.

När jag ringer Roland sitter han i bilen. Han och hans resesällskap har precis kört av färjan i Tallin och är på väg mot Narva med fem kubikmeter kläder och julklappar till barnhemsbarn och barn i svårt utsatta familjer. Sally Stout ligger i vinterdvala och används egentligen inte till hjälpsändningar, utan är ett färdmedel för en grupp troende, men religiöst obundna personer som Roland själv uttrycker det.

– Vi reser runt i Europa och finns till för människor helt enkelt. Det var genom Sally Stout som jag träffade pastor Vladimir från Narva.

Vladimir bjöd Roland till Narva på en konferens i våras och det Roland såg fick honom att vilja göra något.

– Man kan ju inte bara sitta och glo när man vet hur de har det.

Han berättar att medellönen i Narva ligger på 25 kronor i timmen, medan den i Tallin ligger på 55 kronor. Mat och annat kostar dock lika mycket i de båda städerna. Arbetslösheten är skyhög -25 procent och hela staden vadar i uppgivenhet.

– Det tjänar inte mycket till för en narvabo att bege sig till Tallin för att söka jobb eftersom de är så illa sedda av estländarna. Deras ryska namn avslöjar dem direkt och faktum är att många i den vuxna generationen inte pratar annat än ryska eftersom estländska var förbjudet under sovjettiden, säger Roland.

Tidigare var Narva en stark industristad. Nu har många av industrierna flyttat eller lagt ner. Vid gränsen mot ryssland bildas varje kväll kilometerlånga köer med långtradare. Det är där många före detta industriarbetande kvinnor nu försörjer sig genom prostitution.

– Det bor omkring 67 000 personer i Narva. Av dessa är 3 000 kvinnor testade positivt för hiv. Mörkertalet är antagligen stort, säger Roland. Tillgången på och kunskap om preventivmedel är otroligt dålig. Många familjer har fyra fem barn, trots att de lever på knappt något. Om männen verkar det inte finns någon statistik alls. Man pratar inte om hiv-problemet överhuvudtaget.

Fattigdom och ett för länge sedan förlorat hopp gör att många super. Både kvinnor och män.

– Schablonen att ryssen super rätt bra är tyvärr sann i det här sammanhanget. Det är det enda de har att döva sin ångest och förtvivlan med, säger Roland.

Våld mot kvinnor och barn och allmänt vedertaget och inget som någon höjer på ögonbrynen för. Men än värre är, berättar Roland, att i Narva ser man inga barn leka ensamma utomhus.

– Det är för farligt. Barnen riskerar att kidnappas och försvinna i traffickingindustrin eller säljas för organhandel. Man tror inte att det är sant. Ett land i Europa 2011.

Roland och de andra i gruppen som samlar förnödenheter till barnen i Narva vet att de inte kan rädda hela staden. Men om de kan hjälpa några få så kan de i sin tur hjälpa andra...

– Målet med varje resa är att få se en glimt av hopp i ögonen på ett eller två barn. Då är det värt hela resan. Kan vi ge dem hopp om att vi har sett dem, att vi inte tänker låta dem gå under så är mycket vunnet.

I skåpbilen finns den här resan, förutom kläder och julklappar, också en symaskin, två matberedare till soppköket och tandläkarutrustning.

– Tandläkarutrustningen har vi fått av en tandläkare i Vänersborg. Det är inget fel på den, men den är inte tillräckligt blank längre för svenska krav. Symaskinen är till en 19-årig tjej som utbildat sig till sömmerska. Maskinen kommer att stå i kyrkans lokaler och hon får disponera den. Förhoppningsvis blir det en start för henne att tjäna pengar.

Roland Målare vittnar om en fantastisk vilja bland människor att få hjälpa till på ett konkret sätt. Han berättar om en dam som ringde och sa att hon och hennes vänner skulle sticka 60 par barnsockor och skicka med julens sändning.

– Det blev 264 par varma, fina sockar. Det finns en oerhörd glädje i att få hjälpa till. Ett par sockar betalar inte en lägenhet på Strandgatan i Stockholm. Det vi gör går från dörr till dörr. Det är inget som försvinner på vägen och vi tar inget själva.