”Jag är den där Sivan från Tråvad.”

Så inledde hon sin historia vid invigningen av sommarens utställningar på Västergötlands museum här om veckan. Det hela började 1875 då Sivan Johanssons morfarsmor Kristina fick en oäkta son under tiden som hon arbetade som mejerska på Korpegården i Järpås söder om Lidköping.

– Ingen vet vem som var fadern och det är inget vi forskat i heller, säger Sivan Johansson.

Kristina var mycket ekonomisk och kunde så småningom köpa en egen gård med mejeri. Den tog sonen över när han gifte sig med sin Hanna.

– De fick fyra barn, men det bar sig inte bättre än att morfar dog i blodförgiftning. Sex år senare dog Hanna i brusten blindtarm och de fyra små barnen ackorderades ut på gårdar runt om i trakten. Mejeriet arrenderades ut.

Sivan Johanssons mamma Anna och Annas bror Einar tog tillbaka gården så snart de blivit myndiga och drev den sedan under många år.

1937 gifte sig Anna med Arthur Emilsson och 1939 såg Sivan Johansson dagen ljus.

– Mamma fortsatte att sälja ost på torget i Lidköping som vanlig. Någon barnomsorg fanns inte så hon packade ner mig i en ägglåda tillsammans med halm och fårskinn. Ofta lånade damerna som bodde kring torget med mig hem.

Skolan var Sivan inte särskilt intresserad av. Hon ville sälja ville sälja ost och bli affärskvinna.

– Jag var sannolikt de la Gardieskolans sämsta elev. Mamma tjatade på mig att jag borde utbilda mig, men jag sa som det var att jag skulle göra affärer. Till slut fick hon mig i alla fall att gå i handelsskola.

1974 tog Sivan över osthandeln och insåg att hon behövde utöka för att få det att gå runt.

– Jag skaffade mig ett jobb som vaktmästare i kyrkan på villkoret att jag slapp gräva gravar. För pengarna jag tjänade köpte jag ost.

Efter att ha slitit i många år med ost, vaktmästeri och som bondhustru bestämde sig Sivan för att ta sovmorgon en majdag år 2000.

– Jag har precis kommit ur duschen och sitter och äter frukost med min gubbe i köket när två flådiga karlar kommer och knackar på. På mig har jag bara t-shirt och trosor och jag hinner inte riktigt få på mig något innan karlarna står i hallen.

Det visade sig att herrarna ville se Sivans ostlager.

– Mitt ostlager, sa jag. Det är väl inget att se? Men de propsade på att få se det och jag tog med dem ut. Eftersom jag redan visat mig halvnaken tänkte jag att det inte spelade någon roll om jag gick ut halvnaken också.

På lagret blev Sivan ombedd att berätta allt om sina ostar. Medan hon gjorde det gick en av männen runt och filmade.

– Vad gör du, frågade jag honom. Filmar du en naken kärring på varaslätta? Vad är det med dig? Är du sjuk, du ska inte vara bland vanligt folk ju. Jag gormade och skrek och det blev ett ganska hastigt avslut på besöket.

Den något märkliga incidenten fick dock ganska snart sin förklaring. Vid lunchtid en tid senare ringer telefonen hemma hos Sivan och en man som utger sig för att tillhöra Västra akademien för gastronomi berättar att hon kommer att tilldelas pris för ”synnerligen framgångsrika insatser i den västsvenska gastronomins tjänst”. Sivan tyckte förstås att motiveringen var riktigt trevlig, men hur visste telefonören allt detta?

– Jo, men vi har ju haft två herrar ur akademien hemma hos dig.

När det så småningom blev dags för prisutdelning bestämde sig Sivan för att kompensera det förra mötet med herrarna genom att verkligen svida upp sig.

– Det var besök hos frisören och det var spackel så ögonen fladdra. När jag kom till festsalen såg jag direkt Urban Nyberg, en av herrarna som besökt mig. Jag gick raka vägen fram och sa: Detta är Sivan Johansson från Tråvad som i afton är påklädd.

Sivan Johansson har efter denna första utmärkelse erhållit fler. Hon har också blivit utsedd till ”Årets Varabo” 2002. För tre år sedan beslutade hon för att sälja sin verksamhet. I sista stund visade det sig dock att en av hennes döttrar – Sofia – ville ta över. I januari flyttade de in i nya lokaler för att få möjligheten att ta emot gäster. Man har också startat knäckebröds- och pralintillverkning.

Trots att Sivan nu är 72 år är pension inte aktuellt.

– Nej, det går inte. Det har jag inte tid med.