Fjärilen är en stödorganisation som vänder sig till barn och ungdomar som lever nära någon med missbruksproblem eller psykisk sjukdom. För att uppmärksamma dessa problem, man räknar med att omkring 385 000 barn i Sverige lever med föräldrar som har en riskabel alkoholkonsumtion, anordnades en föreläsningskväll i Herrljunga. Jenny som vuxit upp med en alkoholiserad pappa berättade om sitt liv, liksom Håkan som missbrukade alkohol trots att han var ensamstående pappa.

– 1989, när jag är fyra år, dör min farmor och det fick grava konsekvenser för pappas alkoholmissbruk, säger Jenny. Jag fick ta hand om min lillasyster som var tre år yngre eftersom mammas tid gick åt till att ta hand om pappa.

Jenny och hennes familj bodde på landsbygden utanför Fårösund på Gotland och hon berättar att det var 500 meter till närmaste granne. Därmed kunde hennes pappas missbruk pågå relativt ostört. Det fanns inga grannar som höll ögonen på dem. 1992 när hon börjar skolan började också hennes verkliga bekymmer som hon uttrycker det.

– Jag kunde inte koncentrera mig på skolarbetet eller vara som de andra barnen eftersom jag hela tiden oroade mig för om min lillasyster hade fått mat eller om jag hade jag ställt pappas skor på rätt ställe. De andra barnen märkte så klart att jag inte var som de och jag blev utfryst.

Hemma skötte Jenny det mesta i hushållet. Lagade mat, städade, tvättade och bar i ved.

– Om pappa bad mig köra i fyra kärror ved så körde jag in fem i min strävan att göra honom glad. Men blev han nöjd? Aldrig. Han hittade alltid något att vara arg för.

Pappans ilska gick ofta ut över Jenny genom slag och knuffar. I skolan frågade klasskamraterna varifrån alla hennes blåmärken kom.

– Det var då jag lärde mig att inte sanningen. När jag sa som det var att pappa slog mig möttes jag av misstro och de andra barnen sa att jag ljög. Så istället började jag säga att det var grannens häst som hade sparkat mig eller bitit mig eller att jag hade ramlat.

Håkan får frågan av Jenny hur han tänkte om att göra sitt barn illa genom missbruket.

– När jag var mitt uppe i missbruket tänkte jag inte på det viset alls. Jag har aldrig slagit min pojk, men jag minns att jag låste in honom på hans rum när han grät och jag hade fest hemma. Och det är ju nästan värre än fysisk misshandel.

Jennys skolgång kantas av att hon är utfryst från gemenskapen och de vuxnas ovilja att se att det inte står rätt till.

– Jag minns när vi var på ett överlevnadsläger med skolan och de andra hade skyfflat ner mängder med rödmyror i min sovsäck innan jag gick och la mig. Efter en stund börjar jag så klart att skrika och det enda som hände var att en lärare stack i huvudet i tältet och skrek håll käften åt mig.

Efter några år i skolan kontaktade Jennys lillasyster en dag skolsköterskan för att få prata. Det resulterade i att skolsköterskan kallade in Jenny för ett samtal.

– Jag gick med på det på ett villkor – att hon inte skulle kontakta socialen. Det gjorde hon ändå och jag tappade totalt förtroendet för vuxna. Och skolsköterskans intentioner gick rakt åt skogen för det finns ingen som är så manipulativ som en alkoholist. Det slutade med att pappa och mamma och soctanten satt och drack kaffe och hade det jättetrevligt sedan hände inget mer.

Håkan kan berätta liknande saker.

– Jag blev ju kallad till samtal flera gånger under grabbens skoltid. Han levde ju väldigt utåtagerande och sökte efter den uppmärksamhet han inte fick hemma. Jag reflekterade inte över att det hade med mitt drickande att göra och ingen frågade om det berodde på mig.

Jenny understryker flera gånger att hon aldrig hatat sina föräldrar utan det är alkoholen hon hatar.

– Det är när folk dricker som allt börjar gå fel. Jag märkte ju detta och fick en dag för mig att hälla ut allt. Det gjorde jag bara en gång kan jag säga.

Håkan flikar in:

– Att få någon att sluta dricka genom att hälla ut spriten hjälper inte. Det bara är så. Man kan alltid skaffa mer.

Eftersom Jennys pappa brände hemma var tillgången i stort sett obegränsad. Ända tills Jennys mormor slutligen anmälde det hela till polisen.

– Apparaten som jag sett hemma i så många år försvann och pappa var så fruktansvärt irriterad över detta. Det medförde i alla fall att polisen tog ifrån honom vapenlicens och vapen.

Sexton år gammal flyttar Jenny hemifrån vilket var en stor omställning för Jennys lillasyster som plötsligt insåg vilket stort lass Jenny dragit.  På gymnasiet blir Jenny kompis med en tjej hon känner igen sedan grundskolan. Det visar sig dock att det är en tjej som mår väldigt dåligt och Jenny tar än en gång på sig rollen som hjälpare.

Pojkvännen hon är tillsammans med visar sig vara någon annan än vad han utgett sig för från början och Jenny kallar relationen för destruktiv. En tid efter att hon lämnat honom träffar hon en ny kille.

– Vi höll ihop i tre år och det är en väldigt fin människa, men det fungerar inte om en är frisk och en är väldigt trasig.

2006 blir Jenny medlem i IOGT-NTO. Där blir hon vän med en tjej som mår om något ännu sämre an vad hon själv gör.

– Än en gång går jag in i hjälparrollen. Det v ar på något vis lättare att hjälpa andra än sig själv. Med tiden har jag förstått att jag inte kan hjälpa alla människor, jag måste skicka dem vidare till rätt ställe bara.

Det är denna kompis som är med Jenny hemma på julen då Jennys pappa talar om vad han skulle gjort om han bara hade sina vapen kvar.

– Hon mådde så dåligt och jag ville inte lämna henne ensam, så jag tog med henne hem. Mamma och pappa var inte hemma när vi kom, men när de kom ett par timmar senare var pappa fly förbannad som vanligt. Mamma gömmer sig bakom min rygg som vanligt, livrädd för pappa och jag tänker att här kan jag inte stanna. Precis när vi ska åka ropar pappa på mig och jag tänker att jag väl kan lyssna på vad han vill säga.

Det han säger gör att Jenny bryter kontakten med sina föräldrar under flera år. Hon svarar inte på SMS, telefon eller e-post. Efter att ha irrat runt i livet omkring ett år hamnar Jenny på en folkhögskola där hon utbildade sig till ANT-terapeut.

– Jag började läka. Jag fick lära mig att det var okej att tänka som jag gjorde. Att det var normalt att reagera som jag gör. Detta är tre år sedan och i den vevan blev pappa nykter.

För Jenny som bara har minnen av en pappa som super var det en konstig känsla.

– Det var läskigt på något vis, men jag ville ge honom en chans, så jag åkte på anhörigveckan och jag fick en chock. Det var en helt främmande människa. I positiv bemärkelse, men jag känner inte honom.

2009 firar Jenny jul tillsammans med sin familj för första gången på flera år. Hästintresset som hon haft i hela sitt liv har hon tagit upp igen och nu rider hon tre gånger i veckan. Till hösten åker hon till England för att jobba som hästskötare.

– Det är fantastiskt vilka vändningar livet kan ta, säger Jenny.

Hon vänder sig till Håkan och frågar vad som fick honom att sluta dricka.

– Jag hamnade på avgiftning några gånger och slutligen träffade jag en läkare som lovade mig att om jag fortsatte på det viset jag höll på, så skulle jag inte bli 50 år. Jag funderade på att vända mig till Länken, men det var svårt och jag vände många gånger innan jag till slut klev in och när jag väl hade gjort det blev jag kvar. Jag träffade en ny kvinna också och det bidrog förstås.

Kan du förlåta, är en av frågorna Jenny får av publiken efter sitt anförande.

– Ja. Jag ser skillnad på människan och på alkoholen. Jag älskar mina föräldrar, det är den där vätskan de häller i sig som förstör allt.

Håkan får frågan hur han klarar sig undan den dryckskultur vi trots allt har.

– Ska du ha en sup är ju en standardfråga på alla fester och svarar jag nej tack får jag ju ofta följdfrågan ”är du en sån där nykterist?” Nej, jag är alkoholist svarar jag. Det brukar få tyst på dem.

• Lista
• TEst2