Klockan är tio på lördagskvällen och det börjar samlas folk utanför Folkets park i Herrljunga. Drängarna ska spela lite senare, men det är inte alla som har åldern inne eller råd att betala inträde.  De samlas istället på utsidan. Monica och Lisa har redan varit på plats en timma. Iklädda reflexjackor och rejäla skor går vi en slinga genom parken och runt i omgivningarna.

– Vi är här i egenskap av fritidsledare för att finnas till för de ungdomar som är under 18 år och kanske behöver låna en telefon, vill prata lite eller kanske fått i sig lite för mycket.

Några nattvandrare finns inte i Herrljunga just nu, enligt Monica Jacobsen.

– Det går i perioder det där. Det krävs eldsjälar för att hålla igång en sådan organisation. Ibland dyker det upp en sådan, men när deras barn växer upp så försvinner de. Eldsjälar växer inte på träd.

Inne i parken går vi genom skogen och Lisa låter ljuskäglan från ficklampan svepa in bland träden.

– Vi går här för att kolla så att ingen ligger och är dålig eller blir utnyttjad på ett eller annat sätt, säger Monica.

Alkohol är det inga svårigheter för ungdomarna att få tag på och Monica tycker inte att det är någon större skillnad på ungdomarnas dryckesvanor idag jämfört med när hon började för många år sedan.

– De är ju nyfikna på alkohol, så är det bara. Men jag tycker att det är viktigt att det finns vuxna i närheten. Vid större arrangemang som det här är det bra om föräldrarna är ute och visar sig.

Att ungdomarna uppskattar Monicas och Lisas närvaro råder det ingen tvekan om.  För varje gäng vi möter hälsar de glatt. Många vill gärna prata en stund. Enligt Monica Jacobsen är det en lugn kväll. Det var värre var det när Björn Rosenström spelade. Då var det dubbelt så många i och kring parken som det är ikväll.

- Ju fler som kommer desto mer arbete för oss så klart.

Den yngsta personen som Monica Jacobsen fått ta hand om var bara tretton år. Det hon gör är att ringa hem till föräldrarna. För det mesta är det uppskattat, men inte alltid.

– Jag har varit med om att föräldrar inte kan komma och hämta sina barn för att de själva har druckit.

Vi stöter på en mamma som kommit för att hämta hem sin son som är sexton år. Klockan är strax efter elva.

– Fler sådana föräldrar önskar jag att det fanns, säger Monica. Och så önskar jag att det fanns en fältsekreterare. Det har vi efterlyst i många år. De kan bedriva en uppsökande verksamhet och kan följa upp ungdomarna på ett helt annat sätt än vi har befogenhet till. Det hade varit guld värt, men det är ju en fråga om resurser.

Kvart över elva har parkeringen utanför parken fyllts på rejält. Polisen kommer och tar en titt, men det är ganska lugnt trots att många börjar bli berusade. Att det är så få föräldrar som är ute och kollar vad barnen gör tror Monica handlar om att många föräldrar ser barnen som vuxna allt för tidigt.

– Men det är de inte. De är barn och de behöver få vara barn lite längre. Gärna med bra vuxna omkring sig.

Under den en och en halv timma som jag går runt tillsammans med Monica och Lisa träffar vi på en enda förälder. Det är ungefär så det ser ut, enligt Monica och Lisa.

Jag åker hemåt, men Monica och Lisa har drygt tre timmar kvar att jobba. När jag passerar dem på väg från parken är de omgivna av ungdomar som mer än gärna vill prata en stund.