Huvudkolumn

Publicerad 2011-11-09 14:26 Skriv ut Tipsa en vän
Marie-Louise Andersson är en av sex som arbetar med barn och ungdomar på fjärilen. FOTO: Jeanette Ekström

Marie-Louise Andersson är en av sex som arbetar med barn och ungdomar på fjärilen.

"Det som sägs i rummet stannar i rummet"

Barn och ungdomar som lever i familjer med missbruk eller psykisk sjukdom har sedan drygt två år tillbaka haft möjligheten att få stöd genom Fjärilen. Insikten om att inte vara ensam om att ha en sjuk eller missbrukande mamma eller pappa betyder mycket. I slutet av november startar ytterligare en grupp för tonåringar mellan 13 och 20 år.

Marie- Louise Andersson är samordnare för Fjärilen vars verksamhet Svenska kyrkan, Hela människan/RIA samt Vårgårda och Herrljunga kommuner finansierar. Hon berättar att de två panelsamtal man genomfört under våren och hösten i samarbete med IOGT-NTO och NBV har givit stor respons.

– Det är väldigt viktigt att information om vår verksamhet når ut och att politikerna är medvetna om hur viktig den här verksamheten är så att den förhoppningsvis kan permanentas eller integreras i befintlig verksamhet så småningom.

Stödgrupperna delas i efter ålder. En grupp för barn mellan sju och tolv år och en grupp för ungdomar mellan tretton och tjugo år. Man träffas femton gånger och Marie- Louise Andersson ser tydligt skillnaden som stödgruppsverksamheten gör.

– Den tyngsta bördan de här barnen bär på, förutom föräldrarnas problematik, är att de tror att de är ensamma om att ha det så. Det är förknippat med mycket skuld och skam. Att de få se att de inte är ensamma betyder väldigt mycket och de får ett verktyg att hantera sin situation med.

Många av samtalen i stödgrupperna handlar om de olika roller man tar på sig för att hantera en svår livssituation. En del blir utåtagerande rebeller, andra blir tysta möss, en tredje blir clownen alla skrattar åt, men som aldrig skrattar själv...

– Vi pratar också om missbruk som en sjukdom som barnet inte kan bota. Många barn önskar och tror att de kan det. Det är viktigt att de inser att barnen själva inte har skuld i problematiken.

Vid första träffen bestämmer gruppen gemensamt vilka regler som ska gälla för gruppen. Det finns dock två regler som är obligatoriska.

– Vi bestämmer alltid att det som sägs i rummet stannar i rummet. Och så har vi en regel som säger att man faktiskt inte måste prata. Om man vill så kan man komma femton gånger och bara lyssna.

Att få barn och ungdomar att komma till stödgrupperna har varit ganska trögt. Inte bara här utan i hela landet.

– Det är en ganska lång startstäcka innan budskapet har nått ut till alla om att vi finns. Men vi vet ju att barnen finns. Omkring två till tre barn i varje klass lever i en familj med den problematiken som vi jobbar med.

Alla som arbetar på Fjärilen har tystnadsplikt och ingenting dokumenteras. Där emot har man anmälningsplikt. Det är dock inget som Marie-Louise Andersson tror hindrar föräldrar från att låta sina barn delta.

– Det är klart att det finns en rädsla, men de flesta vill sina barn väl. Det är ingen skillnad på det bara för att man är missbrukare eller psykiskt sjuk. Ofta är det ju så att de vuxna får hjälp, men barnen glöms bort.

Marie-Louise Andersson har fem kollegor och jobbet är inte alltid enkelt.

– Det är tunga saker man får höra, men vi är alltid två som arbetar tillsammans, så vi stödjer varandra, men för det mesta är det ett väldigt roligt arbete. Det är fantastiskt att se barnen växa i självkänsla och självförtroende. Vårt jobb är inte att tycka synd om dem utan det är att inge hopp om framtiden.

Jeanette Ekström

Relaterad information

Vanliga frågor om Fjärilen

Kan man ringa till Fjärilen och vara anonym?

- Ja, det kan man.

Pratar ni bara om alkohol?

– Vi pratar om alkohol, droger och psykisk sjukdom, men vi kommer inte med några pekpinnar utan pratar om riskerna och om missbruk som en sjukdom man kan bli frisk från.

Kan man ringa direkt till Fjärilen eller måste det gå genom socialtjänsten?

- Det går bra att ringa direkt. Vi vill dock att båda föräldrarna godkänner att barnet deltar i stödgruppen. Annars blir det ytterligare en hemlighet för barnet att bära på.

Vad gör ni på träffarna?

– Vi pratar om hur man på olika sätt tar på sig roller för att klara av sin vardag, om gränssättning, känslor och fritid. Vi fikar förstås och ibland lagar vi mat tillsammans. vi ser på film och åker på utflykter, till exempel bowling. Allt detta planerar vi i början för att få kontinuitet som vi vet är viktigt.

Var någonstans träffas ni?

– Vi brukar träffas i den kommun som det för tillfället kommer flest barn ifrån. De andra barnen skjutsar vi. Ibland händer det att en del barn inte vill träffas på hemmaplan, då försöker vi lösa det.

Kostar det något att delta i stödgruppen?

– Nej, allt är helt kostnadsfritt.

Kommentarer

(0)

Skriv kommentar

Läs våra kommentarsvillkor

Tipsa en vän

Extrakolumn

Veckans Tidning

Besök vår redaktion

Välkommen att besöka oss på Storgatan 34 i Herrljunga.

Vi har öppet:
mån-tors 9-17
(lunch 13-14)
fre 9-14

Veckans fråga

  • Ska du grilla i veckan?

Filmpuff

UC Sigill